Gestaltningsuppdrag del 2

Att välja att gå på hyfsat kända stigar i en för övrigt okänd värld. Det kan ge precis den trygghet man behöver för att må bra i ett projekt.

Det är första gången jag gör en offentlig gestaltning, första gången jag arbetar i MDF och första gången jag använder de verktyg och den färg jag använder för uppdraget. Det är första gången för väldigt mycket. Att skriva kontrakt, interagera med beställare och konstkonsult, göra en budget och modeller av rum och gestaltning och små gubbar som berättar om skalor. Att skriva fakturor i system man inte känner till sedan tidigare. Så mycket nytt!

Men det är inte första gången jag driver ett projekt. Jag har - i allt det nya gestaltningsuppdraget innebär för mig - nytta av mina erfarenheter som projektledare. Ingen plan går någonsin helt enligt plan. En del går snabbare än man tror men det mesta tar längre tid.  Sånt som är nytt för en tar nästan alltid mycket mer tid än man tror. Att i projekt välja åtminstone några vägar man känner till är därför inte fel:

Kottar och barr passade in i beställarens önskemål och jag kunde motiven redan vid uppdragets start. Jag visste hur jag skulle gestalta dem på ett sätt som bär mitt signum. Det är skönt att känna trygghet i något känt när man i övrigt omges av idel okänt. Det är som att gå sida vid sida med någon man känner och hålla denne någon i handen när man går runt i ett land man aldrig varit i tidigare.

Vilken är den största risken i projektet just nu? Det sitter i ryggmärgen att kontinuerligt ställa mig den frågan och det är inget jag ens reflekterar över att jag gör. Det jag gör idag beror på vad riskanalysen säger att jag ska göra idag. När jag hade gjort min allra första grova projektplan för gestaltningen - och den gjorde jag redan innan skissuppdraget, det tog inte mer än några timmar - ställde jag mig genast bland annat de här frågorna:

Hur säker är jag på ekonomin för projektet? Materialen? Teknikerna? Kommunikationen? Arbetsprocesserna? Verktygen?

Nästan alla frågor svarade jag "sådär" eller "inte alls" på. Mina svar sa mig att ju fler vägar jag kan ta som är bekanta för mig i det här projektet desto bättre. Jag visste inte om jag skulle få uppdraget men bestämde mig ändå för att l å t s a s som om jag skulle det. Om jag inte fick det skulle det jag gjort ge mig kunskaper som gör mig bättre rustad för senare eventuella uppdrag. Allteftersom kunskapen om gestaltningsprocessen växer kan man välja flera nya vägar. Ju mer kunskap man skaffar sig desto friare blir man i sina val av uppdrag, material och tekniker.

Okej, kotten och barren kan man förstå att jag valde. Men varför valde jag MDF om det materialet var nytt för mig? Svaret är att det är ett material som lämpar sig för miljön och för projektets budget. Efter att ha jämfört MDFen med andra material föll mitt val på det - trots att det var nytt för mig. Med det valet kom risker och osäkerheter som jag måste hantera som en del av projektet gestaltningen innebär för mig. Med ett nytt material kom fler frågor att besvara:

Vad behöver jag för att ta mig an MDFen på ett bra sätt? Nya verktyg. Välja ut dem. Få vana att hantera dem. Kunskap om varje enskilt verktyg och allt nytt material. Hur ser man på ett effektivt sätt till att få allt det? Jag letade  snabbt som sjutton rätt på och gick en täljkurs. Under kursen ställde jag många frågor till min lärare - som tack och lov hade erfarenhet av att bearbeta MDF. Jag frågade om verktyg och MDF. Om skölpar och getfötter, om karvsnittsknivar och sliputrustning. Under kursen köpte jag mig en skiva MDF och en uppsättning basala verktyg och sliputrustning och började utforska allt detta hemma. Jag skapade arbetsytor utomhus och inomhus som jag fortfarande använder. Jag gjorde ganska snart ett arbetsprov som jag senare redovisade som en del av skissuppdraget, se nedan. Arbetsprovet är gjort i MDF. Det är figursågat. Det är karvat i med mina nyinköpta verktyg. Det är bemålat med en färg noga utvald för sin lämplighet i utsatta, offentliga miljöer.

Att så snabbt som möjligt bestämma sig för vilka material och tekniker man ska använda sig av i en gestaltning ger en tid att utforska just de materialen, lära sig deras begränsningar och möjligheter. Om man kan är det såklart smidigt att välja material och tekniker man redan känner. Men det är inte alltid ett uppdrag och de material man kan passar varandra. Då är det bara att ge sig ut i det okända och försöka kompensera den tid det tar för att lära sig nya saker med att välja kända vägar för annat i projektet. 

I den här gestaltningen har jag valt att göra så mycket jag kan själv. Det är endast monteringen av verken som jag av säkerhetsskäl lägger ut på en underleverantör. Den som arbetat med underleverantörer vet säkert att det på pappret ser alldeles förträffligt ut. Leverantör A gör sin grej, sedan tar leverantör B över och gör sin för att sedan göra det möjligt för leverantör C att göra sitt. Men verkligheten och det som står på pappret är inte självklart samma sak. Verkligheten kan rätt ofta istället se ut så här:

När det väl är As tur att göra sin grej kan hen inte börja det datum som avtalats för hen är inte klar med det hen trodde att hen skulle vara klar med. Leverantör B står snart och stampar eftersom A inte är klar på tid. För att inte tala om leverantör C som säger att hens lucka för att göra sitt krymper i snabb takt och om några dagar finns inte fönstret kvar alls- återkom om tre månader, var god skölj. Och där sitter du. Utelämnad. Slitandes ditt hår. Jag bestämde att det här uppdraget ska ingen annan än jag kunna sumpa. Om det blir förseningar ska det bero på mig och ingen annan.

Planera projekt på vis som ger få beroenden och många frihetsgrader. Planera så att det går att göra så mycket som möjligt av arbetet i vilken ordning som helst och på vilket vis du vill. När man stöter på hinder vill man kunna fortsätta sitt arbete samtidigt som man röjer undan hindret.

Har du frågor? Kommentarer? Vill du att jag tar upp något specifikt som handlar om gestaltningsuppdrag?