Nellie Mae Rowe

Människor som står upp för det de tror på – det finns något så fint i det. Nellie Mae Rowe blev under större delen av sitt liv inte något speciellt uppskattad för det hon skapade. Hon erbjöd familj och släkt att ta med av konsten hon gjort och de sa "tack men nej tack, det du gör är fult". Men på ålderns höst slog hon igenom och blev ombedd att göra det traditionella julkortet åt presidenten och Vita Huset. Hon svarade något i stil med att "tack men nej tack, inga vanliga människor kommer se korten, inga svarta kommer se korten – jag gör't inte".

På Cineasterna finns en film om Nelli Mae Rowe. Den berättar om hennes bakgrund, liv och konst. Rowes pappa växte upp som slav och hon gick själv aldrig i någon skola. Segregationen, ojämlikheten och orättvisorna var stora. I hela sitt liv skapade Rowe av det hon hade. Av skräp, tuggummi, av allt hon kom på, på de mest okonventionella sätt du kan tänka dig. Spontan som ett barn, tänker jag, när jag tittar på filmen. Enkelt, rått och avskalat. Utan att tveka, naivt och alldeles, alldeles underbart. Sådär som Picasso försökte få till det när han var gammal - så skapade Nellie Mae Rowe i hela sitt verksamma liv.

Det är svårt att inte charmas av hennes uttryck. I alla fall har jag svårt att inte charmas. Motiven är tagna ur Rowes liv och visar det finaste ur hennes verklighet. Färger vibrerar och studsar och hennes händer och fötter dyker upp mest i varenda målning. Hennes sätt att teckna och måla får mig att tänka både på hällristningar, aboriginsk konst och telefonklotter. Man riktigt känner hur tecknandet spontant fått växa fram på pappret. Hon berättar själv i filmen hur hon kunde ligga i sin säng om kvällen och börja se bilder i sitt huvud och hur hon då kunde kliva upp och börja teckna ner dem för att sedan måla bort halva natten. Jag ligger i sängen, lyssnar på ljudbok av Smirnoff, botar ryggskott och gör ett självporträtt i Nellie Mae Rowes anda. Jag ritar en del av det som är viktigt för mig som jag omgavs av idag åsså jag mitt bland allt det, mitt i sjön, omgiven av näckrosor, sida vid sida med katten. Måste öva på att bryta loss från verklighetens perspektiv, ser jag. Tillåta mig att se saker ovanifrån och från sidan och olika platser på en och samma gång. Konventioner tar så lätt bort dansen, hoppsastegen och trallen. Jädrar, vad man fjättras av konventioner. Det är så himla trist att det är så. Nellie Mae Rowe, hennes liv, hennes konst och perspektiv är allt annat än trist. Se filmen. Googla hennes bilder. Låt dig förföras.