höns

Vi blev, något oplanerat, ägare till tre dvärgkochinhöns.

På kvällarna när hönsen kommit till ro på sina sittpinnar iakttog vi dem, rörde vid dem. Den mörkare hönan var sådär nöjd med klappandet och mumlade missbelåtet. För att komma undan våra händer stoppade hon resolut in huvudet i tuppens fjäderdräkt. Där, med huvudet i hans varma mörker, blev hon lugn och stilla. Tryggare kan ingen vara, sa vi. Trygga Räkan!

Den gråare hönan tog det några dagar till att namna. Hon var en opportunist, alltid först att undersöka och sticka iväg på rekognoseringsturer. Snabb som attan att ta maten innan de andra två hann blinka. Det fanns något lite sturskt och resolut över henne. Hon var kavat. Kajsa Kavat, såklart!

Laoban tillrättavisar Kajsa som är ute på vift, 2018

Om hönorna inte håller sig nära varandra får tuppen spel, för då kan han inte skydda dem som han vill. Laoban tjurrusar fram, hjulbent som en cowboy, med huvudet långt nertryckt i halsfjädrarna och vingarna utbredda så han blir bredare än han är hög, som en ladugårdsvägg. Hönan Kajsa som blir tillrättavisad fryser i steget. Laoban ställer sig bredvid henne, stampar några gånger med sina stora fötter och ger henne sedan en spark rakt i rumpan! Den andra hönan Räkan är nyfiken men tar det säkra före det osäkra och sticker bort till snåren och ser på därifrån.

På morgonen gal Laoban. Han gal i alla väderstreck. Han gal för att tala om att han är härskare här. Och hönorna lyssnar och förstår. De tyr sig till Laoban, följer i hans spår nästan, men bara nästan, jämt.

Tiden går. Laoban och hans konkubiner Trygga Räkan och Kajsa Kavat finns inte mer. Men deras ättlingar har tagit vid och fyller hönshuset.